Veckans gäspning

Ondskans leende av Marianne Fredriksson, påbörjad i Athen för knappt två veckor sen och slutförd idag på tunnelbanan på väg hem. Att det tog så lång tid var för att den... var inte bra. Det känns väldigt tråkigt att det blev hennes sista bok. Jag älskade Simon och ekarna, tyckte att det var en underbar bok. Den här känns bara fattig. Det låter ju som ett bra upplägg: en kvinna förälskar sig i en man som visar sig vara psykopat. Hon lyckas lämna honom, han flyttar till USA men kommer med krav på att få träffa barnen. Hon tvingas låta honom träffa dem, vilket leder till att han förgriper sig på äldsta dottern. Det borde vara en gripande, nagelbitande, fängslande story. Anledningar till att boken inte var bra:

1. Den känns totalt orealistisk. Och detta kommer från mig, som har Stephen King och Roald Dahl under etiketten Idol. Men man måste göra det orealistiska rätt inom sin historia, så att läsaren inte hakar upp sig på saker och stör sig hela tiden. Detta skulle ju ändå kunna hända, det som känns helt uppåt väggarna är att den stackars svaga och bräckliga kvinnan helt plötsligt får en massa nya (givetvis kloka, starka och fulla med livsvisdom) vänner som tar hand om henne, ger henne och hennes barn ett hus (!), har tillgång och personliga kontaker med de bästa advokaterna, poliserna, psykologerna och gud vet allt. De hjälper henne att lämna mannen och tar hand om allt. Av en händelse är de ofantligt rika också och bara öser pengar och service över henne. Alla är kloka och djupa och förtroliga med varandra från första stund.

2. Tilltalet till barnet. Maria, som den utsatta flickan heter, är vad jag har förstått i sex-sju års åldern. De talar till henne som en vuxen, det känns helt fel och konstigt. Våldtäkten ska det talas om, hon får veta allt om hur hennes pappa har slagit och våldtagit hennes mor... jag vet inte. Det används svåra ord och resonemang som ett barn omöjligt kan ta till sig. Dessutom tycker jag att det ställs väldigt höga krav på henne, att hon inte får vara arg mer än en kort stund och så vidare.

3. Handlingen är rörig. Dialogen är styltig. Det vimlar av irrelevanta detaljer samtidigt som det utelämnas viktiga fakta och resonemang (helt plötsligt har mamman och en av vännerna ett djupt kärleksförhållande - huh?). Samma mysiga middagar, härliga hus och förstående människor cirkulerar sida efter sida. Psykopatpappan är onskan personifierad och blir till en platt karikatyr, nästan en seriefigur. Barnen är underbara lillgamla mönsterbarn, trots det de har varit med om. Man känner ingen sympati för någon och kommer ingen nära inpå. De känns inte som riktiga människor.

Nu läser jag Bitterfittan, den verkar bra men upprörande. Måste nog varva med något lite lättsamt ofarligt också så att jag inte bara går och retar upp mig hela tiden.