I´m back. Midsommar var som midsommar är: regn och sol om vartannat, både ute och inne. Sill, snaps, sång och Salander. Och ett härligt dopp i havet med utsikt över ölandsbron. Jag sörjer nu att Millenium-trilogin är till ända. I går kväll klockan 23.11 läste jag sista sidan. Det som stannar kvar hos mig är framförallt författarens kvinnoporträtt. Läste ett inlägg om detta på Aftonbladet Debatt, där Kurdo Baksi (som har en liten roll i Luftslottet som sprängdes) skriver om sin vän Stieg Larsson och hur han kämpade mot kvinnoförtrycket. Och det märks i hans böcker. Inte bara den självklara Lisbeth Salander. Man slipper de vanliga kvinnoporträtten som brukas figurera i deckare skrivna av män: svaga, klängiga, bittra, ointelligenta. Här har vi Erika Berger, Annika Giannini, Miriam Wu och många fler, kvinnor som inte viker sig för andras åsikter, som lever sina liv på det sätt de vill. De blir heller inte några ragator med alltför vassa armbågar, utan är helt enkelt verkliga. Salander är givetvis värd en helt egen analys, vilket säkert komma att dyka upp så småningom. Jag nöjer mig med att konstatera att hon är grymt faschinerande att läsa om. Jag vill ha meeeeer.
1 kommentar:
Salander är tagen från verkligheten. Hon finns på sätt och vis, och är på många andra sätt fiktiv. Vore skoj att hon skriver sin egen bok inte sant? :) Vi får hoppas på detta!
Skicka en kommentar