Ytterligare en bok om sorg. Varför läser jag så mycket sånt? Antar att jag dras till förskräckliga livsöden. I Bara till låns av Judy Merrill Larsen handlar det om Ellen som förlorar sin yngsta son i en olycka. James blir påkörd av en vattenskoter och dör efter några dygn på sjuhuset.
Jag läste en annan bok om sorgearbete nyligen, Jessika Jungs saknad. Samma ämne här men nu handlar det inte om en mordgåta utan om en mamma som blir kvar och försöker få ihop ett liv igen. Hon har en son kvar som måste tas om hand, och en rättegång som ska bli hennes avslut. De två böckerna påminner ändå om varandra trots att de yttre olikheterna är så påtagliga. Ensamheten går igenom historierna. Det verkar vara ensamheten som är det värsta när sorgen drar fram. Ingen kan förstå en, ingen kan gå in i en och känna exakt samma sak.
Drivet i storyn hålls vid liv i arbetet med att försöka få till en rättegång och få James baneman dömd. Men det intressanta är förstås Ellens inre, hennes bearbetning och hur hon förhåller sig till händelserna omkring henne. Värt att läsa, skulle förmodligen vara smått outhärdligt om man själv hade barn.
2 kommentarer:
Ett bra tips det där tror jag - den hamnar på min boklista. :)
mediabrus: ja, den var bra. sorglig men givande.
Skicka en kommentar