Söndag: läser Tusen små bitar av James Frey. Läser fem sidor extremt detaljerad beskrivning av rotfyllning, operation av framtänder, lagning av hål. Huvudpersonen är alkoholist och knarkare och får ingen annan bedövning än två tennisbollar att krama. Han spänns fast i stolen för att inte råka röra sig.
Måndag: Sneglar nervöst på kallelsen från tandläkaren, var det redan imorgon...
Tisdag: Väljer ansiktsförlamande gigantisk spruta för att laga ett litet hål. Det tar tjugo sekunder. Ett år tills nästa besök. Nu kan jag läsa vidare med lugnare sinne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Stackars! Nu rinner vattnet bredvid mun när du dricker:)
jessica: du, jag har druckit med sugrör. stackars mig. dock hjälpte det faktiskt under själva tandläkarbesöket, för då tänkte jag på stackars james och vad han fick stå ut med...
Haha. Det där var roligt. Fast jag är imponerad av att du över huvud taget vågade gå till tandläkaren så snart efter att ha läst det där. För de där tandläkakarscenerna är riktigt otäcka.
hehe, bra skrivet; o imponerad av ditt mod att gå trots de otäcka scenerna!
Visst är det skönt när man får gå därifrån och vet att det är ett år till nästa gång? Jag känner alltid för att hjula då!
Åh, det är länge sedan jag läste den där boken, men nu när du skriver om tandläkarscenerna så minns jag precis hur hemskt jag tyckte att det var att läsa dem!
Usch, de där tandläkarscenerna glömmer jag aldrig!
Skicka en kommentar