Vi bor i världens mest jämställda land. Vi har dagis, pappaledighet, kvinnliga chefer och jämställdhetsplaner. Vi är ju färdiga nu. Kampen behövs inte längre.
Denna myt lever vi i, och om denna myt handlar Bitterfittan av Maria Sveland. O, en så viktig bok. En så oändligt sorglig bok. Män och kvinnor är fast i samma jäkla roller som vi alltid har varit, det spelar ingen roll att vi har fernissat upp det hela på ytan för det är lik förbannat fortfarande kvinnorna som gör det mesta hemma, som bär huvudansvaret för barnen, som tjänar mindre och som blir våldtagna och kallade hora.
Bitterfittan är inte en faktabok eller teoribok, utan en roman om 30-åriga Sara som ensam åker en vecka till Teneriffa utan man och barn. Hon är trött och less. Hon läser Rädd att flyga av Erica Jong, betraktar pensionärsparen och barnfamiljerna och försöker komma fram till hur hon vill leva. Detta blandas upp med minnen från hennes barndom och uppväxt, med den förtryckta mamman och den frånvarande pappan. Sara försöker också komma fram till varför det blev så stor skillnad när hon och hennes man fick barn, trots att de älskar och är medvetna så kunde de inte förstå varandra utan föll rakt ner i de fällor som finns för kvinnor och män.
Maria är skicklig, hon sätter ord på det där som kan gnaga inom en , där man känner på sig att något inte stämmer, men som man oftast avfärdar med att det är en själv som är känslig/nojig/gnällig/förstorar upp saker. Här får man sin bekräftelse. Och inte känns det bättre för det, nej nästan värre för man vill ju inte vara ett offer. Man vill ju så gärna tro att man är lika värd, lika jämställd, att det bara är upp till var och en vad man lyckas med här i livet. Att det inte existerar strukturer som det är omöjligt att värja sig för.
När jag började plugga litteraturvetenskap med genusinriktning för hundra år sedan, hade jag inte riktigt koll på det där med könsroller. Det som fick upp mina ögon var Under det rosa täcket av Nina Björk. Det var som att svälja det där sanningspillret i Matrix, antingen kunde man låta bli att läsa och leva kvar i myten om det jämställda samhället, eller så kunde man fortsätta och inse hur det egentligen ser ut. Jag hoppas att Bitterfittan får samma effekt på de som fortfarande går omkring i the Matrix, både kvinnor och män. För hur ljuvt det än må vara att drömma så vill vi väl leva i verkligheten?
