Visar inlägg med etikett Reflektion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Reflektion. Visa alla inlägg

lördag 1 mars 2008

Högtiden som kom av sig

En gång så var denna tid på året höjdpunkten i mitt läsliv. Jag hamstrade böcker så det stod härliga till, och besökte alla boklådor minst två gånger för att jämföra priser och kika efter om jag eventuellt hade missat något intressant. Tyvärr utövar bokrean inte samma lockelse längre. Det kanske är så när man blir äldre? Som med Gröna Lund liksom? (Men, jag gillar ju fortfarande att åka bergochdalbana... och att köpa billiga böcker.) Förklaringen ligger nog i att böckerna liksom är ganska billiga året runt i och med Internet. Tidigare var jag tvungen att vänta till födelsedag, julafton eller bokrea för att åtnjuta inbundna böcker. Nu köper jag dem själv och det kostar en tredjedel mot i butik.

Dessutom tycker jag att det är mer eller mindre samma titlar som dyker upp varje år. Eller så har jag redan läst dem. Eller så verkar de inget bra. *sura*



Jaja, bara för att säga emot mig själv kom jag givetvis hem med tre stycken redan första readagen. Mig äger ingen av Åsa Linderborg verkar så fin, den har jag velat läsa länge. Det är 1988 och har precis börjat snöa av Sigge Eklund får mig att hoppas på lite barndomsnostalgi. Genom den trånga porten - Mina sju år i kloster av Karen Armstrong är en typisk bok för mig att köpa, jag vet inte varför jag ständigt dras till dessa sanna historier om folk som har haft det eländigt.

söndag 20 januari 2008

Poliskvinnornas värld

Expressens skribent funderar i fredagens tv-krönika (hittar inte länk tyvärr) över varför kvinnliga kriminalare alltid har korta, enstaviga efternamn: Pihl, Holt, Huss, Wern, Fors, Holm och så vidare.

Jag har en teori om detta. Polisyrket, och då speciellt dessa tuffa spaningsledare och kriminalare som löser blodiga brott, har ju traditionellt varit männens domän. För att en kvinna ska vara trovärdig i den rollen behöver hon maskuliniseras, och det enklaste och mesta direkta sättet är att ge henne ett korthugget, rappt namn som för tankarna till gamla soldatnamn. De kallas alltid för sina efternamn också, i god militärisk anda. Du är vad du heter, liksom. Tror inte jag har läst någon kriminalroman där huvudkaraktären har varit en kvinnlig polis och hetat typ Lindblad, Bäckskog eller ens Johansson. Nej, kort och kärvt ska det vara. Dessutom brukar de vara mörkhåriga och ha kort hår. Blondiner med längre efternamn kan tydligen inte vara stenhårda snutar.

fredag 18 januari 2008

torsdag 22 november 2007

Express yourself

Kan de inte se till att fixa vulkan.se snart, jag vill in och titta ju! Nog borde Linda och Sigge ha kunnat gissa att intresset skulle bli stort. Det är den 22/11 och den upphaussade invigningen skulle ske 15/11, ännu har man inte kunnat komma in på sidan.

Vad tror jag då om själva idén? Det ligger onekligen i tiden med en youtube/myspace-aktig sajt för böcker, vilket man väl kan säga att detta är (med den stora skillnaden att här får läsaren betala). Men just detta med att alla får vara med, alla får synas och höras. Eller det kanske ska vara någon form av urskillning? Jag har iallafall fått uppfattningen att vem som helst kan ladda upp sin bok gratis och så är det den som är sugen på att läsa som får betala för att få den tryckt i pocketformat och hemskickad.

Mmm... alltså, det är ju inte riktigt samma sak som att bli utgiven på riktigt. Kan alla kalla sig författare nu?

torsdag 11 oktober 2007

Spretig läsning

Just det ja, jag har en blogg. Senaste veckorna har bestått av osorterad läsning i form av Kulla-Gulla, Emma Hamberg och Snabbmatslandet. Häromnatten sträckläste jag Älsklingsdockan av Getrud Zetterholm. En barnbok från 1957 (originalutgåva!). Jag måste verkligen skärpa mig.

Om jag samlar mig något i detta inlägg så måste jag säga att jag är glatt överraskad av Emma Hambergs Brunstkalendern. Riktigt bra chic-lit om tre systrars helt olika och oglamourösa liv, skrivet med hjärta. Plöjde även Mossvikenfruar: Chansen. Den var ok men inte lika bra.

tisdag 18 september 2007

Bråda dagar



Det är ett faktum: bloggen är försummad. Det är mycket nu, läsa hinns knappt med. Det har kommit ett tredje livstecken från mjukdjuren i Amberville. Denna gång i form av en tablettask med lakritsgodis. Tom-tom Kråka sitter och stickar på bakidan.

onsdag 8 augusti 2007

Bröllop och skamlöshet

Då är man åter i stan. Världens sötaste brudpar syns ovan, vars bröllop gästades i lördags. Allt var så fint och vackert så att man fick en liten tår i ögonvrån.

Sista semesterveckan nu och den ska spenderas hemma i Stockholm. Känns rätt skönt efter att ha varit borta i tre veckor med korta mellanlandningar. Vad det gäller läsningen beter jag mig lätt splittrat just nu, tror att jag har fyra olika böcker på gång. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag är sugen på.

Håller bland annat på med De skamlösa av Sisela Lindblom. Jag måste läsa den lite i taget för den är så... konstig. Allt man har hört om den innan tyder ju på att den ska vara en slags satir, men om den lanserades som en chic-lit-bok så är jag inte så säker på att någon skulle se satiren. Än så länge är den en slags skildring av tre karikatyrer, som likt pappersdockor fladdrar mellan sina olika ytliga projekt med största fokus på sig och sitt. Ego i storstan, det är väl inte så olikt Denise Rudbergs böcker. Däremellan blandas det in en del flummiga och småskumma sexscener och -fantasier. Hmm. Jag får ingen riktigt grepp om den. Men jag ska läsa ut den och se om det blir bättre.

onsdag 11 juli 2007

Sidospår

Hemkommen från födelsedagsmiddag nr 2, där det avnjöts vichyssoise med löjromscreme, hjortfilé med syrad spetskål samt chevrégratäng och slutligen creme brule. Detta tenderar att likna en matblogg men det må så vara. Det är ju trots allt ett annat av mina stora intressen. Och nu står 29 vackra rosor på mitt bord.

För övrigt läser jag Tyskungen och kommer på mig själv att vara mest intresserad av relationen mellan Erika och Johan (Update: Johan? Patrik heter han ju. Tack Maria...) Jag till och med smygbläddrade fram lite för att se hur de skulle lösa grälet när den nyligen pappalediga Patrik inte riktigt tog hela ansvaret utan lämnade lilla Maja hemma hos Erika, trots att hon ska jobba. Jag antar att man borde tycka att det är mordhistorien som är det mest spännande. Kan inte Camilla Läckberg skriva en roman? Om relationer, barn, syskonbråk, svärföräldrar. Det vill jag läsa!

tisdag 10 juli 2007

Denna dagen ett liv













Recept på en lyckad födelsedag:
- Nybakade varma scones serverade av sjungande sambo.
- Födelsedagshälsningar från icke närvarande släktingar.
- Födelsedagsbok som man inte har läst.
- Sprillans ny hightech födelsedagsdigitalkamera med massor av extra minne.
- Sju glada mail med grattishälsningar när man kommer till jobbet.
- Vackra blommor och sång från kollegor.
- Finfin födelsedagskokbok av samma kollegor.
- Fem fina SMS från snälla vänner som kommer ihåg en.
- Tre telefonsamtal från ytterligare nära och kära, varav två med sång.
- Ännu mer fina och genomtänkta presenter från en kär familj.
- Lyxig middag bestående av bland annat fisk, skaldjur och mycket chablis på gemytlig sjökrog.
- Cappuccino och tryffel med passionsfrukt.

Happy happy joy joy!

måndag 9 juli 2007

Boken är alltid bättre

Alltså, det här med att Millennium-trilogin ska bli film och TV-serie. Nu har det börjat dyka upp spekulationer och förslag till vilka som ska spela huvudrollerna. Till min fasa läser jag i Aftonbladet att Mikael Persbrandt är påtänkt som Mikael Blomqvist. Sorry, men han är inte min Kalle Jävla Blomqvist. Det är ju liksom inte Gunvald som ska röja runt och gorma på folk. Argh! Jag skulle önska att de valde en okänd förmåga. Det lär ju inte bli så eftersom "finansiärerna vill ha ett känt namn". Som om inte folk skulle se filmen ändå, som baseras på sådana bestsellers... Men kanske David Dencik skulle kunna passa? Lite ung förstås...

Sedan läser jag vidare i dagens papperstidning att folk önskar att Tuva Novotny ska spela Lisbeth Salander. Men snälla människor. This is not a beauty contest. Jag gillar Tuva, det gör jag verkligen men någon Salander är hon icke. Jag tänker mig någon mer i stil med Lo Kauppi, Cecilia Häll eller möjligen Livia Millhagen.

måndag 25 juni 2007

No more Stieg

I´m back. Midsommar var som midsommar är: regn och sol om vartannat, både ute och inne. Sill, snaps, sång och Salander. Och ett härligt dopp i havet med utsikt över ölandsbron.

Jag sörjer nu att Millenium-trilogin är till ända. I går kväll klockan 23.11 läste jag sista sidan. Det som stannar kvar hos mig är framförallt författarens kvinnoporträtt. Läste ett inlägg om detta på
Aftonbladet Debatt, där Kurdo Baksi (som har en liten roll i Luftslottet som sprängdes) skriver om sin vän Stieg Larsson och hur han kämpade mot kvinnoförtrycket. Och det märks i hans böcker. Inte bara den självklara Lisbeth Salander. Man slipper de vanliga kvinnoporträtten som brukas figurera i deckare skrivna av män: svaga, klängiga, bittra, ointelligenta. Här har vi Erika Berger, Annika Giannini, Miriam Wu och många fler, kvinnor som inte viker sig för andras åsikter, som lever sina liv på det sätt de vill. De blir heller inte några ragator med alltför vassa armbågar, utan är helt enkelt verkliga. Salander är givetvis värd en helt egen analys, vilket säkert komma att dyka upp så småningom. Jag nöjer mig med att konstatera att hon är grymt faschinerande att läsa om. Jag vill ha meeeeer.

onsdag 6 juni 2007

En väl befogad förbittring


Vi bor i världens mest jämställda land. Vi har dagis, pappaledighet, kvinnliga chefer och jämställdhetsplaner. Vi är ju färdiga nu. Kampen behövs inte längre.

Denna myt lever vi i, och om denna myt handlar Bitterfittan av Maria Sveland. O, en så viktig bok. En så oändligt sorglig bok. Män och kvinnor är fast i samma jäkla roller som vi alltid har varit, det spelar ingen roll att vi har fernissat upp det hela på ytan för det är lik förbannat fortfarande kvinnorna som gör det mesta hemma, som bär huvudansvaret för barnen, som tjänar mindre och som blir våldtagna och kallade hora.

Bitterfittan är inte en faktabok eller teoribok, utan en roman om 30-åriga Sara som ensam åker en vecka till Teneriffa utan man och barn. Hon är trött och less. Hon läser Rädd att flyga av Erica Jong, betraktar pensionärsparen och barnfamiljerna och försöker komma fram till hur hon vill leva. Detta blandas upp med minnen från hennes barndom och uppväxt, med den förtryckta mamman och den frånvarande pappan. Sara försöker också komma fram till varför det blev så stor skillnad när hon och hennes man fick barn, trots att de älskar och är medvetna så kunde de inte förstå varandra utan föll rakt ner i de fällor som finns för kvinnor och män.

Maria är skicklig, hon sätter ord på det där som kan gnaga inom en , där man känner på sig att något inte stämmer, men som man oftast avfärdar med att det är en själv som är känslig/nojig/gnällig/förstorar upp saker. Här får man sin bekräftelse. Och inte känns det bättre för det, nej nästan värre för man vill ju inte vara ett offer. Man vill ju så gärna tro att man är lika värd, lika jämställd, att det bara är upp till var och en vad man lyckas med här i livet. Att det inte existerar strukturer som det är omöjligt att värja sig för.

När jag började plugga litteraturvetenskap med genusinriktning för hundra år sedan, hade jag inte riktigt koll på det där med könsroller. Det som fick upp mina ögon var Under det rosa täcket av Nina Björk. Det var som att svälja det där sanningspillret i Matrix, antingen kunde man låta bli att läsa och leva kvar i myten om det jämställda samhället, eller så kunde man fortsätta och inse hur det egentligen ser ut. Jag hoppas att Bitterfittan får samma effekt på de som fortfarande går omkring i the Matrix, både kvinnor och män. För hur ljuvt det än må vara att drömma så vill vi väl leva i verkligheten?

söndag 27 maj 2007

Tonårsläsning från förr


Mammas bokhylla är en ständig källa till glädje. Sedan jag var liten har jag gått där och plockat och bläddrat. Även nu återkommer jag dit, både av nostalgiska skäl och för att kolla in nyheterna. Här har vi några riktiga guldkorn. Evas kalender från 1962 och 1964 är fullspäckade med goda råd, knep och knåp, små recept, pyssel och filosoferingar. Allt i tidens anda. Även Tonårsboken följer samma stil, här får unga flickor lära sig hur man sminkar sig snyggt, får en god hållning, beter sig med pojkar och håller diet. Tyvärr ser det ungefär likadant ut i dagens tjejtidningar, om än en aning ... utvecklat. Men samma utseendefixering kan skönjas. Dock är de äldre varianterna mer inriktade på att vara hel och ren, söt och artig. De betonar vikten av att ta hand om sina kläder, rulla håret rätt, använda skoblock och vädra vårkappan. Om man ska bjuda pojkvännen på något att äta, finns flera piffiga recept på olika smörgåsar att tillgå. Det är helt enkelt små husmödrar som fostras.





Ovan, kaloriinnehåll i olika maträtter. Mycket av innehållet upptas av vikt- och kaloritabeller samt vad man ska äta och hur ofta för att hålla sin figur snygg. Jag kan berätta av mannekängvikten för 162 cm är 54 kg, och normalvikten är 58.



Frisyrtips! Detaljerade instruktioner om hur man ska rulla papiljotterna för önskat resultat. Även tips nedan om hur man ser snygg ut på stranden i sin nyinköpta baddräkt: "Om du tror att ingen ser att du glömt raka sig under armarna så tror du fel." Och så lite tidigt GI-tänk: "Det extra kilot för mycket som sitter i midjan och på höfterna blir du av med om du hoppar över allt bröd en vecka". Nothing ever changes...


fredag 25 maj 2007

Veckans gäspning


Ondskans leende av Marianne Fredriksson, påbörjad i Athen för knappt två veckor sen och slutförd idag på tunnelbanan på väg hem. Att det tog så lång tid var för att den... var inte bra. Det känns väldigt tråkigt att det blev hennes sista bok. Jag älskade Simon och ekarna, tyckte att det var en underbar bok. Den här känns bara fattig. Det låter ju som ett bra upplägg: en kvinna förälskar sig i en man som visar sig vara psykopat. Hon lyckas lämna honom, han flyttar till USA men kommer med krav på att få träffa barnen. Hon tvingas låta honom träffa dem, vilket leder till att han förgriper sig på äldsta dottern. Det borde vara en gripande, nagelbitande, fängslande story. Anledningar till att boken inte var bra:

1. Den känns totalt orealistisk. Och detta kommer från mig, som har Stephen King och Roald Dahl under etiketten Idol. Men man måste göra det orealistiska rätt inom sin historia, så att läsaren inte hakar upp sig på saker och stör sig hela tiden. Detta skulle ju ändå kunna hända, det som känns helt uppåt väggarna är att den stackars svaga och bräckliga kvinnan helt plötsligt får en massa nya (givetvis kloka, starka och fulla med livsvisdom) vänner som tar hand om henne, ger henne och hennes barn ett hus (!), har tillgång och personliga kontaker med de bästa advokaterna, poliserna, psykologerna och gud vet allt. De hjälper henne att lämna mannen och tar hand om allt. Av en händelse är de ofantligt rika också och bara öser pengar och service över henne. Alla är kloka och djupa och förtroliga med varandra från första stund.

2. Tilltalet till barnet. Maria, som den utsatta flickan heter, är vad jag har förstått i sex-sju års åldern. De talar till henne som en vuxen, det känns helt fel och konstigt. Våldtäkten ska det talas om, hon får veta allt om hur hennes pappa har slagit och våldtagit hennes mor... jag vet inte. Det används svåra ord och resonemang som ett barn omöjligt kan ta till sig. Dessutom tycker jag att det ställs väldigt höga krav på henne, att hon inte får vara arg mer än en kort stund och så vidare.

3. Handlingen är rörig. Dialogen är styltig. Det vimlar av irrelevanta detaljer samtidigt som det utelämnas viktiga fakta och resonemang (helt plötsligt har mamman och en av vännerna ett djupt kärleksförhållande - huh?). Samma mysiga middagar, härliga hus och förstående människor cirkulerar sida efter sida. Psykopatpappan är onskan personifierad och blir till en platt karikatyr, nästan en seriefigur. Barnen är underbara lillgamla mönsterbarn, trots det de har varit med om. Man känner ingen sympati för någon och kommer ingen nära inpå. De känns inte som riktiga människor.

Nu läser jag Bitterfittan, den verkar bra men upprörande. Måste nog varva med något lite lättsamt ofarligt också så att jag inte bara går och retar upp mig hela tiden.

lördag 5 maj 2007

Uppföljare

Ovan ses (första boken inom parentes): Asyl av Liza Marklund (Gömda), Familjegraven av Katarina Mazetti (Grabben i graven bredvid), Jenny av Jonas Gardell (En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré), Pojken som inte fanns av Dave Pelzer (Pojken som kallades Det), Lyckans land av Frank McCourt (Ängeln på sjunde trappsteget) samt Som stilla vatten av Jennifer Lauck (Blackbird).

Ni vet hur det är: man har precis läst ut världens bästa bok. Ibland har den ett öppet slut. Ganska ofta är den verklighetsbaserad. Man går vidare med sitt liv men funderar ibland på huvudpersonerna, hur det egentligen gick, vad som hände efter den sista meningen. Så får man veta att det finns en fortsättning. En del två. En uppföljare. Givetvis nosar man upp den så snart som möjligt, slukar den och känner sig ganska... tom och liksom missnöjd. Jaha liksom?

Varför blir man så ofta besviken på uppföljare? Varför blir man då inte nöjd när man fick veta vad som hände, hur det gick och hur huvudpersonerna gick vidare?

Ofta är världens bästa bok en riktig bestseller. Tjänar in massor med stålars, braksuccé, författaren syns överallt. Givetvis vill förlaget mjölka kassakon på mera pengar och fort få ut en uppföljare, som marknadsförs med stora bokstäver som FORTSÄTTNINGEN PÅ VÄRLDENS BÄSTA BOK! Eftersom det ska gå snabbt är storyn oftast tunnare, språket slarvigare, inspirationen inte lika flödande. Tänk, den första boken som kom kanske har filats på i tio år, och nu har författaren press på sig från förlag och fans att prestera något lika bra eller helst ännu bättre på kort tid. Alltså: hafsverk och pengastyre är två orsaker till besvikelse.

Ibland kommer det en uppföljare lång tid efter den första boken. Det kan ha gått tio år eller mer, och då får man plötsligt veta att de här frågorna som lämnades obesvarade och har gnagt i en under ett decennium nu, äntligen, ska besvaras! Det gäller att vara en jäkla bra författare för att kunna bemöta de högt uppbyggda förväntningarna. Läsarens fantasi kanske redan har gjort jobbet och man blir besviken då fortsättningen inte var lika fantastisk som man hade önskat. Och i de fall då boken är verklighetsbaserad så kanske verkligheten inte var så spännande längre, inte så mycket att beskriva och kanske egentligen inte räckte för en bok till (eller två, eller tre...).

Uppföljare är kluriga grejor. Men där det lyckas är det givetvis fenomenalt att få läsa världens bästa bok - en gång till.