Gästblogg - Slas 1928-06-02 ~ 2008-01-04

Så har Stig Claesson gått ur världen.

Nyheter om bortgångna celebriteter brukar oftast lämna mig ganska oberörd. Jag menar, man kände ju dem inte. De fanns inte i min värld på samma sätt som en vän, syster eller faster.

De skulle nästan lika gärna kunna fortsätta leva sina liv, långt där borta på sitt håll.

Men nu känns det som att min bästa vän gått bort. Det blev kallt i hjärtat. I magen.

Mitt finaste minne av Slas var en regnig period i mitt liv som utspelade sig i Malmö. Jag läste Efter oss syndafloden och ville sen inte läsa något annat på väldigt länge.

Jag bjöds med till 50-talets Europa, Paris när Paris var som mest. Paris som knappt kunde livnära författare, konstnärer och annat löst folk. Ett skruttigt hyresrum och knepiga relationer. Vi var på Bar Nesle, med en öl och ett coleinblått paket Gauloise. Alltid utan pengar!

Malmö var inte Paris. Men den där jävla kärleken var precis likadan. Jag älskade varje ord. Varje teckning. Nerplitade med den där tunna,tunna pennan.

När jag var barn hade jag inte vett att uppskatta Stigs barnprogram, det som gick på ettan, ni vet "När jaag var liiten...".

Vad fult karln ritade tänkte man då och längtade efter Disneydags.

Nu älskar jag hans klockrena, spretiga illustrationer. Teckningarna som på pricken fångar känslan av sådant man ser och hedrar.

Han lämnar efter sig en fantastisk hög av böcker. Runt 80 verk. Tänk vad många timmars läsning det är. Jag ska läsa om allihopa. Sen ska jag gå nerför Blekingegatan och in på Pelikan. Där ska jag dränka mina sorger över att en av världens bästa författare har lämnat mig. Skål, Slas!

Fast jag inte kände dig, kommer jag sakna dig.

Och jag kommer alltid ångra att jag inte fick iväg det där brevet.

Tack för alla fina böcker.

Text och illustration Jessica Kurki

Gästblogg - en konstnärlig upplevelse

Jonathan Safran Foer är ingen författare. Han är en konstnär. Det blir helt tydligt för mig när jag besöker hans hemsida efter att ha läst ”Extremt högt och otroligt nära” som är hans andra roman. Safran Foers egen beskrivning av sitt verk sammanfattas med orden ”Blah Blah Blah” och han har i stället lagt extra mycket kraft på att beskriva alla sina udda projekt. ”Extremt högt och otroligt nära” är nämligen ingen bok. Den är ett projekt för Safran Foer – ett konstverk. Det är också så man bör betrakta det.

Berättelsen handlar om 9-årige Oskar Schells försök att hantera sorgen efter hans far som dött i terroristattackerna. Pojken är lätt hyperaktiv, uppfinner saker hela tiden, skriver brev till kända människor och spelar tamburin. Han hittar en nyckel i ett kuvert som tillhört hans pappa. På kuvertet står namnet ”Black”. Han börjar därefter söka efter alla Black i New York och besöka dem för att få svaret på gåtan om nyckeln. Hans farföräldrar spelar också en framträdande roll i boken och man får berättat deras livshistoria – främst genom brev från dem. Storyn är läsvärd – en kärleksfull text som säger mycket om stämningen bland människor i USA efter attackerna.

Men det mest intressanta med ”Extremt högt och otroligt nära” är hans livfulla och engagerade sätt att använda sidorna. Det är bilder, skriven handstil i färg, tomma sidor, hopklämd text – allt integrerat i historien. Boken avslutas med 15 bläddersidor där man ser en fallande människa från World Trade Center.

Själv tycker jag först att de kreativa påhitten ofta driver fram historien på ett bra sätt, men halvvägs in i berättelsen kommer jag på mig själv med att sucka när texten kläms ihop och det plötsligt följer fyra helt oläsliga sidor.

Safran Foer är författaren som alla i USA verkar ha en stark åsikt om och har kallats både ”geni” och ”bedragare”. Självklart blir det så – om man nu recenserar honom som en författare. Om man ser honom som konstnär finns det inget tvivel om att han är ett geni.

För er som är sugna att läsa första kapitlet finns det utlagt på Safran Foers hemsida här: http://www.theprojectmuseum.com/images/Foer_Ch1noTrimLines.pdf

/Hebbe

Gästblogg - den sista boken

Gästblogg av min kollega Johanna, som inspirerades av senaste bokfemman. Det handlade om vilken bok som man skulle vilja blir den sista man läste. Varsågoda och ta för er av hennes tips!

1) Paulo Coelho - Alkemisten
Handlar om pojken Santiago som ger upp sitt liv för att söka efter en skatt han har sett i sin dröm. På ett enkelt sätt beskriver Coelho hur man lever nära världsalltet och litar på sin intuition. Supermysig bok som jag gärna läser om när jag är på dricka-te-i-soffan-humör (helst med take-away morotskaka).

2) J K Rowling - Harry Potter and the deathly hollows
Egentligen en barnbok men jag har älskat allihopa. Sista boken i serien om inte Rowlings uttalande "man ska aldrig säga aldrig" leder nånvart. Jag kommer att försöka läsa den här så långsamt som möjligt, och direkt när jag har läst den kommer jag att läsa om den. Sista boken i en serie gör att man kan återuppleva alla de andra bra böckerna som kommit innan.

3) Oscar Wilde - The importance of being Earnest
Den mest citerade pjäsen av Wilde. Rolig även på film med bl a Colin Firth (*dregel*). Skön bok att läsa för sista gången då man ofta minns det man läst nyss, och därför kan sola sig lite i Wildes glans genom att dra citat och visdomsord.

4) Alexander McCall Smith - Damernas detektivbyrå
Om Mma Ramotswe som driver en detektivbyrå i Afrika (kommer ej ihåg vilket land). Hon ger helt nya vinklar på problemlösning. Dessutom är det fullspäckat med sköna afrikanska visdomsord som "Mma Ramotswe var välbyggd och behövde aldrig tänka på sin vikt. Hon tog en kaka till" osv.

5) Marian Keyes - En oväntad semester
Jag har min favvo i chicklitt-genren, Marian Keyes. En oväntad semester handlar om en tillfrisknande drogmissbrukare, och det bäddar ju för tragedier, men den är sjukt rolig. Keyes är mästare på att föra fram vardagagliga händelser och göra det roligt. Flera gånger när jag läst Keyes har min pojkvän tittat konstigt på mig för att jag har skrattat så högt. (Han har läst högst 30 böcker i hela sitt liv och förstår inte det här med läsning. Jag har försökt förklara att det är som att titta på film för mig, böckerna spelas upp direkt i huvudet, men han ser bara oförstående ut).

Nu när jag är färdig inser jag att jag är avslöjad som den mainstream-läsare jag är. Jag har tagit välkända författares välkändaste verk, men strunt samma. Hade jag fått plats med 6 böcker så hade jag tagit Stieg Larsson, men vem vet - han kanske dyker upp på listan när sista boken är färdigläst!