Dags för storstädning

Nu ska jag vara klyshig: Katarina Wennstams roman Smuts lämnar ingen oberörd. Eller det kanske den gör, men jag tycker att den är berörande. Ämnet för dagen är prostituerade, trafficking och män som löper sex. Torskarna i denna bok är de lyckade i samhället. Den framgångsrika mannen med karriär och familj, som ser bra ut och har ett, som det heter, vinnande sätt. Han, som kan få vem som helst, har ett inre begär som han inte kan stå emot. Det är tydligt att Jonas, som han heter, lider av ett djupt hora/madonna-koplex. Fina frugan är mor till hans barn och får inte besudlas av Jonas smutsiga lustar på det sättet. Rebecca förstår givetvis att något är fel men begraver sig i inredningstidningar och sin dröm om att skapa det perfekta hemmet.

Fjortonåriga dottern Emma griper mig faktiskt mest i den här eländiga historien. Hon börjar upptäcka killar, sin egen kropp och sexualitet. Kontrasten mellan hur en tjej förväntas vara (ovillig, motsträvig och äcklad av porr) och hur Emma faktiskt känner sig (lustfylld, nyfiken och upphetsad), leder till förvirring och skamkänslor. Det blir tydligt att skambeläggandet av den kvinnliga sexualiteten sitter djupt rotad, då en jämnårig pojke blir chockad och förlöjligar henne när hon njuter i en intim situation. Det är ju han som ska vara kåt!

Katarina vill belysa fördomar och orättvisor i sitt skrivande. Hon har tidigare gett ut reportageböckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. En sak som upprörde mig är att mannen kan begära att sexköpsdomar skickas till hans jobbadress eller till en anonym boxadress, istället för hem. Som tur är har detta ändrats Några månader efter att Smuts kom ut meddelade Stockholmspolisen de har slutat ta hänsyn till om männen vill hålla domen hemlig för sin fru, och att domarna numera skickas till hemadressen.

Gisslandrama

Jag har följt Helena Von Zweigbergks fängelsepräst Ingrid i tre tidigare böcker, så när jag hittade Fly för livet i pocket var det bara att handla. Den plöjdes på två kvällar och jag tycker att det är den bästa hittills i serien. Det är en oerhört obehaglig, tät och gastkramande historia i realtid om Ingrid som blir tagen som gisslan när några fångar rymmer från fängelset där hon jobbar. Allt känns väldigt realistiskt, det är kallt och skitigt och det finns inga romantiserande inslag. Inga hjältar, bara förlorare. De inblandade blir allmer robotiserade och desperata då flykten fortsätter. Parallellt med gisslandramat får vi följa Ingrids tillbakablickar på ett destruktivt förhållande i hennes ungdom, som kryper på i minnet då hon blir illa behandlad igen.

Helena är bra på att skriva kriminalromaner, och jag gillar det annorlunda perspektivet (dvs att det inte är en medelålders manlig polis med relationsproblem som är huvudperson).

Kvinnor och mord

Jag hade inte hört talas om Elisabeth Gilek tidigare, men efter att ha läst Jessika Jungs saknad så var jag tvungen att kolla upp vad hon har skrivit innan. En snabb googling visar att Elisabeth har skrivit manus till TV-serier som Medicinmannen och Brottsvåg, och att detta är hennes romandebut. Hon har två böcker till på samma tema som kommer att ges ut. Bra! Jag vill läsa mer.

Jessika Jung är en ung kvinna i Stockholm som förgäves väntar på att hennes pojkvän ska dyka upp på galleriet där hon jobbar. Det visar sig att pojkvännen, som jobbar som väktare, har blivit knivskuren till döds. De har bara varit tillsammans några månader. Jessika hanterar sorgen genom att starta en egen utredning kring vad som har hänt. Hon söker sig sakta längre och längre ner i Stockholms undre värld. Samtidigt får vi följa polisutredningen, och vi förstår att allt kanske inte är så enkelt som det först verkade.

Elisabeth Gilek säger i en intervju att ingen skriver böcker som hon, på frågan om vi verkligen behöver en till svensk deckarförfattare. Jag är benägen att hålla med lite där, här är det inte brottet i sig som är i fokus, utan Jessikas känslor, hennes upplevelse av ändelserna och hennes försök att överleva. Det blir väldigt spännande när trådarna börjas knytas ihop.

Nästa bok ska handla om en kvinna som blev mördad och varför hon blev det, och den tredje ska berätta om en kvinna som har mördat. Genomgående tema är alltså kvinnor och mord, först som anhörig, sedan som offer och sist som gärningsman.

Hans nos den var av garn...

Hehe. Gerillamarknadsföringen fortsätter. Idag fick jag ett mystiskt brunt kuvert med en disktrasa i. Jag måste säga att jag gillar den här typen av reklam. Det funkar dessutom alldeles utmärkt, har sett inlägg på ett tiotal bloggar om Amberville nu. Så jag antar att det är dags för mig att avlägga min dom.

Som så många andra har skrivit så är detta inte en bok som jag hade köpt själv. Just därför var det så trevligt att jag fick den hemskickad, för annars hade jag gått miste om en helt ny värld. Jag brukar heller inte läsa så mycket hårdkokta deckare. Man ska prova nya saker ibland, har detta lärt mig.

Amberville är mjukdjurens värld, där de lever sina liv ungefär som vi människor. Man vänjer sig ganska snabbt vid att de är just mjukdjur och det stör inte själva historien. Jag gillar att våldet och det hårda livet blandas upp med filosofiska resonemang och funderingar. Eric Björn kämpar på för att rädda sina nära och kära mot gangsterkungen Nicholas Duva och hans gorillor. Det gamla kompisgänget samlas åter för att ställa upp för björnen. I början blir det lustigt och absurt med en homosexuell, knarkande gasell som tar betalt för att utföra sadistiska sexuella tjänster, med en slagsmålsbeskrivning där det kommer ut bomull ur munnen på björnen, med de yttre beskrivningarna av knappögon och korsstygnsnosar. Så småningom känns det helt normalt med plastikkirurger som återställer slitna pälsfläckar, felkonstruerade mjukdjur som hamnar på soptippen och departement dit längtande mjukdjur ansöker för att få en alldeles eget nysydd mjukdjursunge att ta hand om.

De är trots allt rätt mänskliga. Korruptionen och sveken flödar, moralen är låg. Dock inte hos Eric Björns tvillingbror Teddy Björn, som gör allt för att vara en god björn. Berättelsen innehåller även en hel del kritik mot kyrkan.

Jag vill veta mer om hur fabriken där de blir till, vem den gudomliga Magnus är, vad som händer när Chaufförerna har utfört sitt jobb och hämtat de gamla mjukdjuren. Så nu måste jag ju läsa de kommande tre delarna som ska ingå i serien om Amberville.

Vem pseudonymen Tim Davys är förblir höljt i dunkel och är givetvis också en smart marknadsföringsåtgärd som skapar buzz. Jag har dock inga teorier om huruvida det är en etablerad författare eller en ny förmåga. Boken kommer ut 2 oktober och ja, jag kan rekommendera den.

Otack är världens lön

Åh vilken bra bok! Sista läsningen på Mallorca blev Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors, som synes avslutades den på flyget hem. Läkaren Karin extraknäcker ideellt genom att behandla illegala och gömda flyktingar. Hon är en god människa, en som kan sträcka lite extra på ryggen när välgörenhet och solidaritet kommer på tal. Hon vill hjälpa. Och patienterna är tacksamma, varför skulle de inte vara det? Unga Katerina från Moldavien kommer i hennes väg och av någon anledning tar hon henne med sig hem och installerar henne i gästrummet. Där börjar verkligheten. Karins goda jag verkar på något vis inte komma överens med bristen på tacksamhet hos Katerina. Och varför kommer hennes först så motvilliga familj allt bättre överens med den inåtvända och stolta skyddslingen?

Karins känslor är fantastiskt bra beskrivna, den nedåtgående spiralen vrider henne längre och längre bort från den hon vill vara. Om hon kunde acceptera att hon bara är människa och ingen altruistisk moder Therese så skulle nog mötet mellan henne och Katerina ha blivit mindre infekterat. Men nu är det tydligt vem det "ska" vara synd om och vem som "ska" vara den lyckligt lottade. Och är det inte alltid så att den som ger, förväntar sig något tillbaka? Den här berättelsen inbjuder verkligen till diskussion. Samtidigt är den spännande som en psykologisk thriller, ovädersmolnen hopar sig och man bara väntar på katastrofen.

It´s a mans world

Har varit helt uppslukad av en bok de senaste dagarna. Läste ut den inatt trots att jag verkligen hade behövt somna i tid, back to work efter fyra veckors semester idag... men det var ju så spännande! Rekommenderar alltså varmt Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross, en berättelse som utspelar sig på 800-talet. Flickor var inte mycket värda och det ansågs onaturligt för en kvinna att få någon form av utbildning utöver det som krävdes för att sköta ett hem. Flickan Johanna dras till kunskap, hon suktar efter lärdom och är allmänt vetgirig till den stränge faderns irritation. Efter att ha lärt sig läsa i smyg, får en biskop upp ögonen för hennes skarpsinne och ser till att hon får studera. Hon växer upp och har mot alla odds fått chansen att lära sig läsa och skriva samt visar sig vara en ovanligt klipsk individ. Efter tumultartade händelser för slumpen henne till ett munkkloster, där hon börjar sitt nya liv - förklädd till man. Hennes klokhet och nyfikenhet tar henne ända till Rom - och påvestolen -utan att bli avslöjad. Hon får uppleva skräck och död, kärlek, sorg, glädje och spänning. Många korrumperade och onda män försöker hindra henne, men även goda män, som hennes barndomskärlek Gerold...

Det mest intressanta är att berättelsen tros vara sann. Det verkar som det har funnits en kvinnlig påve vid namn Johanna, som alltså har levt förklädd till man. Författaren utreder diverse bevis och teorier för detta i slutet av boken.

Otroligt bra och spännande historisk roman! Man får veta mycket om hur det gick till på den tiden, både vardagsliv bland fattiga och rika samt hur Rom styrdes och vilka rävspel som lurade bakom kulisserna. Lite avis på er som har den kvar.

Bästa blaskan

En sak som är bra med regniga dagar på landet, är att man kan läsa alla gamla tidningar som finns kvarlämnade där. I tidningshögarna hittade jag massor med nummer av världens bästa barn- och ungdomstidning: Kamratposten! I lööööv KP. Först läste jag dem alltid när vi var på biblioteket, sedan fick jag en egen prenumeration. Eftersom jag har en sån tur att ha en lillasyster som övertog prenumerationen när jag gick över till Frida, Veckorevyn och annat slask, så fick jag njuta av KP lite längre ändå.

Det är den perfekta tidningen. De tar barn och ungdomars känslor, intressen och tankar på allvar. De räds inte för känsliga ämnen. Mina favoritartiklar var alltid de som handlade om känslor, t ex hur det kändes när man fyllde 13 år och blev stor. Eller om avundsjuka, kärlek och skilda föräldrar. När man läser om den såhär i vuxen ålder slås man framförallt av de fantastiska insändarsidorna! Upprörda röster och orättvisor i stort och smått, reflektioner, kärleksbrev och uppror. Alla som har barn måste ge dem en KP-prenumeration. Det är VIKTIGT.

Sorg som blev blogg som blev bok

Recension utlovades av Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz. Den har varit rejält omskriven under våren och startade en stor abortdebatt. Boken följer ett sätt att skriva som jag tycker mig märka blir vanligare och vanligare, en slags mix mellan sanning och fiktion där författaren är huvudpersonen. Men romanens Isobel är inte till hundra procent verklighetens Isobel. Detta grepp sågs även i till exempel Jonas Hassen Khemiris Montecore. Oftast vill författarna inte bena ut vad som är verkligheten och vad som är påhitt. Många tycker att detta är frusterande, men jag störs inte av det. Det viktiga är att litteraturen är bra och intressant, vad spelar det sedan för roll om något i boken egentligen hände en vän eller inspirerades av en tidningsartikel?

Hursomhelst, ramberättelsen är alldeles sann. De som följde Isobels blogg under graviditeten vet också allt det här. Isobel och hennes man väntar äntligen äntligen barn, men får under ett ultraljud i mitten av graviditeten veta att barnet saknar lungor. Barnet kommer att dö vid födseln. De tar beslutet att avbyta graviditeten. Om detta handlar boken, men mest om Isobel själv. Om henne ilska, sorg och destruktiva beteende. Hon träffar andra män, hon har förbjudna och fula tankar, hon behandlar sin man illa. Springer på krogen, jagar bekräftelse. Allt känns som ett uttryck för den sorg och skuld hon lever i, den barnlöshet hon försöker bekämpa.

Det känns väldigt äkta och nära. Man blir nästan generad när hon är så självutlämnande. Jag tycker ju att det är fantastiskt modigt. Och det är väl just för att hon är så ärlig som det blir så bra. Otroligt sorgligt och fängslande. Jag tycker om hennes språk också. Kortfattat och rakt på men ändå vackert.

Historier som berör

Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth har jag nog läst säkert tio gånger. Jag tror mitt exemplar lånades av en kompis någon gång på högstadiet och blev kvar (hm, bad behaviour). Historien handlar om tvillingarna Cilla och Tina, snart fjorton år. Men mest om Tina, som är den som blev kvar när Cilla dog i en trafikolycka. Hennes ensamhet, sorg, vrede men även spirande kärlek och sexualitet. Språket, känslorna, berättandet... det går liksom in i en och stannar kvar där. Det blir aldrig smetigt, bara mänskligt.

En annan av Peter Pohls böcker som jag blev väldigt gripen av är Jag är kvar hos er, som handlar om femtonåriga Anna som vet att hon snart ska dö. Det är så sorgligt, och så tryggt på samma gång. Jag är hemskt förtjust i Peter Pohl. Han har en hemsida där han bland annat skriver om hur det har gått för personerna i hans berättelser(många är verklighetsbaserade). Titta på Peters frågor & svar här. Och läs böckerna!

No more Stieg

I´m back. Midsommar var som midsommar är: regn och sol om vartannat, både ute och inne. Sill, snaps, sång och Salander. Och ett härligt dopp i havet med utsikt över ölandsbron.

Jag sörjer nu att Millenium-trilogin är till ända. I går kväll klockan 23.11 läste jag sista sidan. Det som stannar kvar hos mig är framförallt författarens kvinnoporträtt. Läste ett inlägg om detta på Aftonbladet Debatt, där Kurdo Baksi (som har en liten roll i Luftslottet som sprängdes) skriver om sin vän Stieg Larsson och hur han kämpade mot kvinnoförtrycket. Och det märks i hans böcker. Inte bara den självklara Lisbeth Salander. Man slipper de vanliga kvinnoporträtten som brukas figurera i deckare skrivna av män: svaga, klängiga, bittra, ointelligenta. Här har vi Erika Berger, Annika Giannini, Miriam Wu och många fler, kvinnor som inte viker sig för andras åsikter, som lever sina liv på det sätt de vill. De blir heller inte några ragator med alltför vassa armbågar, utan är helt enkelt verkliga. Salander är givetvis värd en helt egen analys, vilket säkert komma att dyka upp så småningom. Jag nöjer mig med att konstatera att hon är grymt faschinerande att läsa om. Jag vill ha meeeeer.

IiiiiIIIIIiiiiiihhh!

När jag var på bokmässan hösten 2005 passade jag på att skaffa autografer från en del författare. Fredrik Strage var också där för att promota sin bok Fans. Tyvärr vågade jag mig inte fram till honom, tyckte han såg lite obekväm ut i rollen som folklig författare. Därmed är mitt exemplar sorgligt nog osignerat.

Fans är en spännande, intressant och rolig djupdykning av människor som blir mer eller mindre besatta. Fredrik har träffat olika typer av fans, allt från Westlifebrudarna Hamster Girls och superlojala Jeanette som älskar Michael Jackson till "Lena" som brände ner Evert Taubes sommarhus Sjösala och Gert som lyckades bli ihop med sin idol Agnetha Fältskog. Han gör även analyser över varför flickor skriker, varför hårdrockare headbangar, han går in på begrepp som fan fiction och analyserar star wars-älskare som bildar egna klubbar med mängder av ritualer. I slutet finns roligt extramaterial som Hamster Girls lista över de bästa sätten att komma nära Westlife samt Gerts bästa låtar med Agnetha. Det är fantastiskt bra läsning! Köp!

Smells like teen spirit

Den här boken läste jag faktiskt ganska nyligen. Jag har givetvis känt till den moderna klassikern, men av någon anledning så har det inte blivit av. Ibland är det roligt att ha vissa läsupplevelser kvar!

Parfymen av Patrick Süskind är nog en av de mest speciella böcker jag har läst. Det man slås av först är det fantastiska språket, som fullkomligt slukar en och får en att färdas till 1700-talets Paris, till stinkade fattigkvarter, ljuva flickor, doftande frukter och enorma orgier. Det måste ha tagit sin lilla tid att skriva den här boken, allt är så genomarbetat. Efter en stund vänjer man sig vid språket och själva historien griper tag. Huvudpersonen Grenouille väcker avsky och obehag hos andra människor. Han har ingen egen doft, och märks inte förrän han själv ger sig till känna. Däremot har han själv ett luktsinne som inte är av denna världen. Han kan uppfatta minsta doftslinga, känna av den svagaste odör. Han lär sig parfymeringens fina konst och blir besatt av att skapa den perfekta Parfymen, som kommer att få alla att älska honom. Och vad kan väl dofta ljuvare och sannare än vackra unga oskulder... Så skapas alltså en mördare.

Boken går mellan realism till att bli riktigt flummig ibland, men det är helt ok. Spänningen stiger i takt med Grenouilles hetsiga kamp. Vissa episoder är svåra att glömma, till exempel en viss torgscen...

Glitter och ångest

Berny Pålsson är född 1983 och var 18 år då hon skrev Vingklippt ängel. Det är förbluffande att en så ung människa har skrivit denna bok. Självbiografin handlar om Bernys kamp mot sina demoner, mot viljan att ge efter för rakbladen och missbruket. Hennes språk är säreget, barnsligt och sagolikt och samtidigt realistiskt. Hon är en ängel, hennes vänner är änglasystrar, de ska bygga rosa glittermurar mot skuggfolket och Ingentinget.

När Vingklippt ängel kom ut skapades en kult runt Berny, unga flickor skar sig, sminkade sig som henne och romanstiserade misären. Berny själv tar helt avstånd från detta, hon vill må bra. Uppföljaren Känn pulsen slå kommer i januri 2008 och beskriver Bernys väg till tillfrisknande och drogfrihet.

Bernys blogg hittar du här.

En väl befogad förbittring

Vi bor i världens mest jämställda land. Vi har dagis, pappaledighet, kvinnliga chefer och jämställdhetsplaner. Vi är ju färdiga nu. Kampen behövs inte längre.

Denna myt lever vi i, och om denna myt handlar Bitterfittan av Maria Sveland. O, en så viktig bok. En så oändligt sorglig bok. Män och kvinnor är fast i samma jäkla roller som vi alltid har varit, det spelar ingen roll att vi har fernissat upp det hela på ytan för det är lik förbannat fortfarande kvinnorna som gör det mesta hemma, som bär huvudansvaret för barnen, som tjänar mindre och som blir våldtagna och kallade hora.

Bitterfittan är inte en faktabok eller teoribok, utan en roman om 30-åriga Sara som ensam åker en vecka till Teneriffa utan man och barn. Hon är trött och less. Hon läser Rädd att flyga av Erica Jong, betraktar pensionärsparen och barnfamiljerna och försöker komma fram till hur hon vill leva. Detta blandas upp med minnen från hennes barndom och uppväxt, med den förtryckta mamman och den frånvarande pappan. Sara försöker också komma fram till varför det blev så stor skillnad när hon och hennes man fick barn, trots att de älskar och är medvetna så kunde de inte förstå varandra utan föll rakt ner i de fällor som finns för kvinnor och män.

Maria är skicklig, hon sätter ord på det där som kan gnaga inom en , där man känner på sig att något inte stämmer, men som man oftast avfärdar med att det är en själv som är känslig/nojig/gnällig/förstorar upp saker. Här får man sin bekräftelse. Och inte känns det bättre för det, nej nästan värre för man vill ju inte vara ett offer. Man vill ju så gärna tro att man är lika värd, lika jämställd, att det bara är upp till var och en vad man lyckas med här i livet. Att det inte existerar strukturer som det är omöjligt att värja sig för.

När jag började plugga litteraturvetenskap med genusinriktning för hundra år sedan, hade jag inte riktigt koll på det där med könsroller. Det som fick upp mina ögon var Under det rosa täcket av Nina Björk. Det var som att svälja det där sanningspillret i Matrix, antingen kunde man låta bli att läsa och leva kvar i myten om det jämställda samhället, eller så kunde man fortsätta och inse hur det egentligen ser ut. Jag hoppas att Bitterfittan får samma effekt på de som fortfarande går omkring i the Matrix, både kvinnor och män. För hur ljuvt det än må vara att drömma så vill vi väl leva i verkligheten?

Svensk skräck

Som ni vet så gillar jag skräck i vardagen (i bokform vill säga - IRL fördrar jag ett ganska stilla leverne). När John Ajvide Lindqvists debut Låt den rätte komma in dök upp för några år sedan blev jag givetvis överförtjust. En vardagsrealistisk skräckroman om mobbing och vampyrer som utspelar sig i Blackeberg. Jippie! Inte direkt det vanligaste som svenska författare brukar komma med. Uppföljaren Hanteringen av odöda följde samma mönster, men här är det zombier som intar huvudstaden. Hans senaste bok är en novellsamling, vilket gör att han ännu mer förtjänar epitetet Sveriges svar på Stephen King. Den gamla skräckmästaren har ju givit ut ett flertal böcker med noveller och många av dem är alldeles lysande. Återkommer till det i eget inlägg längre fram! Jag tror att den här genren passar sig för berättelser i det korta formatet. På något sätt hålls mystiken, obehaget kvar om man inte alltid får en hel ordentligt uppbyggd berättelse, utan bara ett nedslag i något otäckt.

Hursomhelst så innehåller Pappersväggar tio berättelser, varav den längsta av dem (Sluthanteringen) är en fristående fortsättning/epilog på Hanteringen av odöda. Mina favoriter är Gräns, som handlar om en kvinna som jobbar i tullen och har ett ovanligt bra väderkorn för när det är något skumt på gång, samt Vikarien, där vissa riktigt obehagliga barndomsminnen borde ha fått glömmas bort... moahaha! Den här samlingen är riktigt scary på sina ställen och jag var tvungen att bara läsa den när jag hade sällskap hemma (vilket var lite besvärligt med en nattarbetande sambo). Rekommenderas!

Snabbläsning

Det är bråda dagar nu. Mycket födelsedagar att fira och fester att gå på. Veckans bok i handväskan att läsa på väg hem på tunnelbanan, är Svart fjäril av Anna Jansson. Jag gillar hennes stil, hon sällar sig till den nya svenska deckarboomen i samma anda som Camilla Läckberg och Mari Ljungstedt. Lätt att komma in i, spännande och lagom komplicerade fall. Perfekt för tunnelbaneläsning, som oftast innebär några sidor här och några sidor där.

Läste även Främmande fågel, Anna Janssons senaste pocketutgåva, för ett tag sedan. Handlingen utspelar sig på gotland, där panik utbryter efter att fler och fler fall av den dödliga fågelinfluensan upptäcks. En grupp barn som befinner sig på fotbollsläger isoleras och katastrofen närmar sig när föräldrar kräver att få hem sina barn, samtidigt som läkarna sliter som djur och politikerna försöker mana till lugn. Tamiflu, det enda vaccinet som kan stoppa en fortsatt epidemi, blir guld värt och givetvis försöker vissa kallhamrade privatkliniker sko sig på människors rädsla. Spännande, och faktiskt hyfsat trovärdigt också.

Sann spänning

Vill tipsa om Torey Haydens böcker. Torey är speciallärare för barn med problem, och här handlar det inte bara om vanliga läs- och skrivsvårigheter. Hon jobbar med barn som vägrar tala, som har blivit svårt utnyttjade, lider av grav autism, lever i fantasivärldar, har tvångsbeteenden och så vidare. Hennes engagemang och kärlek till dessa barn lyser alltid igenom och gör att hon för det allra mesta lyckas nå fram till barnet. Allt är sanna historier och i och med det bevisas återigen att verkligheten är underbarare än dikten. Fast i detta fall mer fasansfull; när man läser vad vissa av dessa barn har har gått igenom så önskar man att det ska handla om fiktiva berättelser. Böckerna är uppbyggda som psykologiska romaner.

Den första boken jag läste var Burpojken, som handlar om femtonårige Kevin som har levt på olika institutioner sedan han var åtta. Han är rädd för nästan allt, har ett otal ritualer som måste följas och det besvärligaste av allt: han vägrar tala. Han gömmer sig under ett bord med stolar runt om som ett galler för att skydda honom. Unga Torey kryper i brist på bättre idéer ner till honom och vägrar ge upp.

Andras lästips från samma författare är Rävungen och Tigerungen, som handlar om sexåriga Sheila som försökt sätta eld på ett ännu yngre barn. I Spökflickan möter Torey åttaåriga Jaide, som tror att hon själv är ett spöke och undan för undan begriper Torey vilka fasansfulla, rituella övergrepp den lilla flickan har utsatts för.

Besök Toreys svenska hemsida här.

På nattduksbordet

Läser Svinalängorna av Susanne Alakoski. Den verkar lovande, jag brukar falla för berättelser ur barns synvinkel (måste fördjupa mig i det ämnet längre fram känner jag). Det påminner en alltid om ens barndom, de känslor man hade, tankar man tänkte... Nu är detta kanske inte den lyckligaste uppväxten av alla, men än så länge har huvudpersonen Leena det ganska bra, har precis fått flytta in i nybyggd lägenhet med en fixande pappa och humörsvängande mamma. Vi får väl se om det bli mer misär längre fram, det tyder onekligen på det.

Susanne Alakoski är född i svenskstaden Vasa i Finland, som min familj och släkt kommer ifrån. Lite roligt är att författaren använder en del talspråk i dialogerna vilket blir extra kul när man vet att det är precis så det låter ibland när finländare ska tala svenska:

"Jevla katten, upprepade pappa. Saatanan saatana.

Så började han om sin städning under soffan.

- Voi vittu, voi vittu.

Han knyckte på nacken och sopade och sopade.

- Vi vill ha mjölk! Vi vill ha mjölk! Vi vill ha mjölk!

- Jaa, jaa fätta henterna. Mamma har pakkat pröt.

- Jasså mamma har pakkat pröt?

- Sluta retas.

- Vi retas inte. det är du som felpratar.

- Voi, voi ta av er korna! Saatana."

Bloggens första tips

Plöjer en riktigt bra bok just nu. Snabba cash av Jens Lapidus. Jag älskar hans beskrivning av stockholms undre värld, där olika grupper konkurrerar om hur man snabbast och brutalast skaffar just - snabba cash. Man får inblick i droghandeln, rangordningen bland tungt kriminella, stureplans ytligt glamourösa värld.

Känns som boken är skriven av en före detta kokainkung men författaren arbetar på advokatbyrå i Stockholm. Antar att han har sett och hört en hel del genom sitt jobb, för det är fantastiskt hur han har lyckats få till en så trovärdig och driven historia. Språket är snabbt, forcerat, allt rasar på i en fart som gör att det känns som att katastrofen ständigt är närvarande. Suger lite på de sista sidorna, snart är den slut... alltid lika sad när det händer en bra bok.