Mini-bibbla

Titta vad fint! Inklämt i vårt skrivar- och kopieringsrum på jobbet finns ett litet pocketbibliotek. Vänliga själar donerar avlagda böcker och man skriver upp sig i ett block och lånar. Något att inspireras av kanske?

Böcker kan hittas överallt

Den här boken bor i mitt badrum. Någon i hushållet drömmer nog om att skapa nästa succé-TV-serie...

Snabbläsning

Det är bråda dagar nu. Mycket födelsedagar att fira och fester att gå på. Veckans bok i handväskan att läsa på väg hem på tunnelbanan, är Svart fjäril av Anna Jansson. Jag gillar hennes stil, hon sällar sig till den nya svenska deckarboomen i samma anda som Camilla Läckberg och Mari Ljungstedt. Lätt att komma in i, spännande och lagom komplicerade fall. Perfekt för tunnelbaneläsning, som oftast innebär några sidor här och några sidor där.

Läste även Främmande fågel, Anna Janssons senaste pocketutgåva, för ett tag sedan. Handlingen utspelar sig på gotland, där panik utbryter efter att fler och fler fall av den dödliga fågelinfluensan upptäcks. En grupp barn som befinner sig på fotbollsläger isoleras och katastrofen närmar sig när föräldrar kräver att få hem sina barn, samtidigt som läkarna sliter som djur och politikerna försöker mana till lugn. Tamiflu, det enda vaccinet som kan stoppa en fortsatt epidemi, blir guld värt och givetvis försöker vissa kallhamrade privatkliniker sko sig på människors rädsla. Spännande, och faktiskt hyfsat trovärdigt också.

Tonårsläsning från förr

Mammas bokhylla är en ständig källa till glädje. Sedan jag var liten har jag gått där och plockat och bläddrat. Även nu återkommer jag dit, både av nostalgiska skäl och för att kolla in nyheterna. Här har vi några riktiga guldkorn. Evas kalender från 1962 och 1964 är fullspäckade med goda råd, knep och knåp, små recept, pyssel och filosoferingar. Allt i tidens anda. Även Tonårsboken följer samma stil, här får unga flickor lära sig hur man sminkar sig snyggt, får en god hållning, beter sig med pojkar och håller diet. Tyvärr ser det ungefär likadant ut i dagens tjejtidningar, om än en aning ... utvecklat. Men samma utseendefixering kan skönjas. Dock är de äldre varianterna mer inriktade på att vara hel och ren, söt och artig. De betonar vikten av att ta hand om sina kläder, rulla håret rätt, använda skoblock och vädra vårkappan. Om man ska bjuda pojkvännen på något att äta, finns flera piffiga recept på olika smörgåsar att tillgå. Det är helt enkelt små husmödrar som fostras.

Ovan, kaloriinnehåll i olika maträtter. Mycket av innehållet upptas av vikt- och kaloritabeller samt vad man ska äta och hur ofta för att hålla sin figur snygg. Jag kan berätta av mannekängvikten för 162 cm är 54 kg, och normalvikten är 58.

Frisyrtips! Detaljerade instruktioner om hur man ska rulla papiljotterna för önskat resultat. Även tips nedan om hur man ser snygg ut på stranden i sin nyinköpta baddräkt: "Om du tror att ingen ser att du glömt raka sig under armarna så tror du fel." Och så lite tidigt GI-tänk: "Det extra kilot för mycket som sitter i midjan och på höfterna blir du av med om du hoppar över allt bröd en vecka". Nothing ever changes...

Willy Wonka, typ

Hemliga kockan har rätt. Det är Chokladfabriken man ska vända sig till när det är En Sån Där Dag. Då får man köpa två dyra (men stora!) petit fourer med smak av mjölkchoklad och svartvinbär bara till sig själv. För att det här inlägget ska vara berättigat på en bokblogg så kan jag berätta att den goda fabriken har gett ut två fina böcker: Chokladfabrikens Kokbok och Trassel i Chokladfabriken. Den senare är en barnbok! Det är ju underbart.

Sukta vidare här...

Bokhandel är bäst på nätet

Oftast är det jämnt skägg mellan Bokus och Adlibris. Jag brukar göra likadana beställningar hos båda för att se vem som är billigast, innan jag klickar vidare till kassan. Denna gång fick Bokus vinna, för de hade Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz för 49 kronor. Sedan blev det sju titlar till. Hoppas de kommer snart.

Veckans gäspning

Ondskans leende av Marianne Fredriksson, påbörjad i Athen för knappt två veckor sen och slutförd idag på tunnelbanan på väg hem. Att det tog så lång tid var för att den... var inte bra. Det känns väldigt tråkigt att det blev hennes sista bok. Jag älskade Simon och ekarna, tyckte att det var en underbar bok. Den här känns bara fattig. Det låter ju som ett bra upplägg: en kvinna förälskar sig i en man som visar sig vara psykopat. Hon lyckas lämna honom, han flyttar till USA men kommer med krav på att få träffa barnen. Hon tvingas låta honom träffa dem, vilket leder till att han förgriper sig på äldsta dottern. Det borde vara en gripande, nagelbitande, fängslande story. Anledningar till att boken inte var bra:

1. Den känns totalt orealistisk. Och detta kommer från mig, som har Stephen King och Roald Dahl under etiketten Idol. Men man måste göra det orealistiska rätt inom sin historia, så att läsaren inte hakar upp sig på saker och stör sig hela tiden. Detta skulle ju ändå kunna hända, det som känns helt uppåt väggarna är att den stackars svaga och bräckliga kvinnan helt plötsligt får en massa nya (givetvis kloka, starka och fulla med livsvisdom) vänner som tar hand om henne, ger henne och hennes barn ett hus (!), har tillgång och personliga kontaker med de bästa advokaterna, poliserna, psykologerna och gud vet allt. De hjälper henne att lämna mannen och tar hand om allt. Av en händelse är de ofantligt rika också och bara öser pengar och service över henne. Alla är kloka och djupa och förtroliga med varandra från första stund.

2. Tilltalet till barnet. Maria, som den utsatta flickan heter, är vad jag har förstått i sex-sju års åldern. De talar till henne som en vuxen, det känns helt fel och konstigt. Våldtäkten ska det talas om, hon får veta allt om hur hennes pappa har slagit och våldtagit hennes mor... jag vet inte. Det används svåra ord och resonemang som ett barn omöjligt kan ta till sig. Dessutom tycker jag att det ställs väldigt höga krav på henne, att hon inte får vara arg mer än en kort stund och så vidare.

3. Handlingen är rörig. Dialogen är styltig. Det vimlar av irrelevanta detaljer samtidigt som det utelämnas viktiga fakta och resonemang (helt plötsligt har mamman och en av vännerna ett djupt kärleksförhållande - huh?). Samma mysiga middagar, härliga hus och förstående människor cirkulerar sida efter sida. Psykopatpappan är onskan personifierad och blir till en platt karikatyr, nästan en seriefigur. Barnen är underbara lillgamla mönsterbarn, trots det de har varit med om. Man känner ingen sympati för någon och kommer ingen nära inpå. De känns inte som riktiga människor.

Nu läser jag Bitterfittan, den verkar bra men upprörande. Måste nog varva med något lite lättsamt ofarligt också så att jag inte bara går och retar upp mig hela tiden.