Så har Stig Claesson gått ur världen.
Nyheter om bortgångna celebriteter brukar oftast lämna mig ganska oberörd. Jag menar, man kände ju dem inte. De fanns inte i min värld på samma sätt som en vän, syster eller faster.
De skulle nästan lika gärna kunna fortsätta leva sina liv, långt där borta på sitt håll.
Men nu känns det som att min bästa vän gått bort. Det blev kallt i hjärtat. I magen.
Mitt finaste minne av Slas var en regnig period i mitt liv som utspelade sig i Malmö. Jag läste Efter oss syndafloden och ville sen inte läsa något annat på väldigt länge.
Jag bjöds med till 50-talets Europa, Paris när Paris var som mest. Paris som knappt kunde livnära författare, konstnärer och annat löst folk. Ett skruttigt hyresrum och knepiga relationer. Vi var på Bar Nesle, med en öl och ett coleinblått paket Gauloise. Alltid utan pengar!
Malmö var inte Paris. Men den där jävla kärleken var precis likadan. Jag älskade varje ord. Varje teckning. Nerplitade med den där tunna,tunna pennan.
När jag var barn hade jag inte vett att uppskatta Stigs barnprogram, det som gick på ettan, ni vet "När jaag var liiten...".
Vad fult karln ritade tänkte man då och längtade efter Disneydags.
Nu älskar jag hans klockrena, spretiga illustrationer. Teckningarna som på pricken fångar känslan av sådant man ser och hedrar.
Han lämnar efter sig en fantastisk hög av böcker. Runt 80 verk. Tänk vad många timmars läsning det är. Jag ska läsa om allihopa. Sen ska jag gå nerför Blekingegatan och in på Pelikan. Där ska jag dränka mina sorger över att en av världens bästa författare har lämnat mig. Skål, Slas!
Fast jag inte kände dig, kommer jag sakna dig.
Och jag kommer alltid ångra att jag inte fick iväg det där brevet.
Tack för alla fina böcker.
Text och illustration Jessica Kurki
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar