Söndag: läser Tusen små bitar av James Frey. Läser fem sidor extremt detaljerad beskrivning av rotfyllning, operation av framtänder, lagning av hål. Huvudpersonen är alkoholist och knarkare och får ingen annan bedövning än två tennisbollar att krama. Han spänns fast i stolen för att inte råka röra sig.
Måndag: Sneglar nervöst på kallelsen från tandläkaren, var det redan imorgon...
Tisdag: Väljer ansiktsförlamande gigantisk spruta för att laga ett litet hål. Det tar tjugo sekunder. Ett år tills nästa besök. Nu kan jag läsa vidare med lugnare sinne.
tisdag 29 januari 2008
måndag 28 januari 2008
Ytliga böcker
Tre är en trend
Fler filmatiseringar av böcker är på gång, och rara ärter är det också. Eller vad sägs om följande:
Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl filmatiseras av Anders Grönros (Glasblåsarns barn)
Svinalängorna av Susanne Alakoski
I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell
Åh, bara sorgesamma saker dessutom. Både Jag saknar dig och I taket är något av det sorgligaste jag har läst. Och något av det bästa också. Nu måste de bara göra överföringen till film varsamt, så att det blir rätt skådisar, rätt stämning.
Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl filmatiseras av Anders Grönros (Glasblåsarns barn)
Svinalängorna av Susanne Alakoski
I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell
Åh, bara sorgesamma saker dessutom. Både Jag saknar dig och I taket är något av det sorgligaste jag har läst. Och något av det bästa också. Nu måste de bara göra överföringen till film varsamt, så att det blir rätt skådisar, rätt stämning.
söndag 20 januari 2008
Poliskvinnornas värld
Expressens skribent funderar i fredagens tv-krönika (hittar inte länk tyvärr) över varför kvinnliga kriminalare alltid har korta, enstaviga efternamn: Pihl, Holt, Huss, Wern, Fors, Holm och så vidare.
Jag har en teori om detta. Polisyrket, och då speciellt dessa tuffa spaningsledare och kriminalare som löser blodiga brott, har ju traditionellt varit männens domän. För att en kvinna ska vara trovärdig i den rollen behöver hon maskuliniseras, och det enklaste och mesta direkta sättet är att ge henne ett korthugget, rappt namn som för tankarna till gamla soldatnamn. De kallas alltid för sina efternamn också, i god militärisk anda. Du är vad du heter, liksom. Tror inte jag har läst någon kriminalroman där huvudkaraktären har varit en kvinnlig polis och hetat typ Lindblad, Bäckskog eller ens Johansson. Nej, kort och kärvt ska det vara. Dessutom brukar de vara mörkhåriga och ha kort hår. Blondiner med längre efternamn kan tydligen inte vara stenhårda snutar.
Jag har en teori om detta. Polisyrket, och då speciellt dessa tuffa spaningsledare och kriminalare som löser blodiga brott, har ju traditionellt varit männens domän. För att en kvinna ska vara trovärdig i den rollen behöver hon maskuliniseras, och det enklaste och mesta direkta sättet är att ge henne ett korthugget, rappt namn som för tankarna till gamla soldatnamn. De kallas alltid för sina efternamn också, i god militärisk anda. Du är vad du heter, liksom. Tror inte jag har läst någon kriminalroman där huvudkaraktären har varit en kvinnlig polis och hetat typ Lindblad, Bäckskog eller ens Johansson. Nej, kort och kärvt ska det vara. Dessutom brukar de vara mörkhåriga och ha kort hår. Blondiner med längre efternamn kan tydligen inte vara stenhårda snutar.
fredag 18 januari 2008
onsdag 16 januari 2008
Just keep it coming
måndag 14 januari 2008
Inredning á la den galne hattmakaren

Alex och Katrin Schulman var med i Roomservice och fick ett rum inrett i stil med Alice i Underlandet. Den där bokhyllan är ju iallafall... annorlunda. Men jag tror inte jag skulle klara det i längden. Jag menar, det ryms ju knappt några böcker i den!
Bild från Kanal 5
Bild från Kanal 5
Reduce, Reuse, Recycle
Idag när jag var ute på lunchen så såg jag en reklamskylt, ni vet en sån som sitter på sidan av busshållplatsen. Budskapet var något i stil med att tänk på att återvinna dina pocketböcker, släng dem inte med de vanliga soporna utan lämna dem till pappersåtervinningen.
Alltså, finns det folk som slänger sina pocketböcker? Eller lämnar dem till pappersåtervinningen? *skri*
Okej okej, alla kanske inte är som jag och trivs med att drunkna i sönderlästa pocketböcker, men då kan man väl ge bort dem eller lämna dem till Myrorna eller nåt. Slänga böcker... mäh.
Alltså, finns det folk som slänger sina pocketböcker? Eller lämnar dem till pappersåtervinningen? *skri*
Okej okej, alla kanske inte är som jag och trivs med att drunkna i sönderlästa pocketböcker, men då kan man väl ge bort dem eller lämna dem till Myrorna eller nåt. Slänga böcker... mäh.
torsdag 10 januari 2008
Dagens fynd på hallmattan

Kärlek i storstan

Jenny Leebs första bok hette Grevgatan 22, och nu har nästa chic-litkaramell i stockholmsmiljö kommit, Stella och Sebastian. Uppenbarligen finns det ett uppdämnt behov hos svenska tjejer att läsa om andra svenska tjejer, på ett lättsamt och roande sätt. Denise Rudbergs storsäljare har verkligen banat väg för den här litteraturen, på svenska.
Jag tycker också att det är rätt kul. Det fungerar på samma sätt som att se en rom-com, fast lite mer utdraget. Här velas det fram och tillbaka några varv till innan allt ordnar sig. Och nej, det är knappast en spoiler att skriva det för all chic-lit följer samma modell. Inte mig emot, man vet vad man får och ibland är det precis det man vill ha.
Stella och Sebastian var världens bästa par, men så tog det slut. Ett par år senare snurrar båda huvudpersonerna runt i kärlekslivet samtidigt som de uppehåller en något snedställd vänskap som går ut på att Sebastian vill ha Stella tillbaka och att Stella vill att Sebastian ska fortsätta tråna efter henne, fast hon strular runt med diverse olämpliga killar. Det är lite störande att hon är så barnslig och egoistisk, men storyn kräver ju att hon börjar så för att så småningom mogna och komma till insikt (you know the drill). Huvudpersonerna är alltså ganska platta, och tankegångarna lite klyshiga trots att man kan känna igen sig. Men som sagt, en förnöjsam stund i kända miljöer, fylld av bakisångest, relationsstrul och åldersnoja.
måndag 7 januari 2008
Den heliga treenigheten

Tre små böcker skulle gå en gång
från pocketshop hem till Jenny
Tre små böcker skulle gå en gång
från pocketshop hem till Jenny
Hon ska ha roligt, det kan ni väl förstå
Hon ska ha roligt, sa böckerna de små
Läsas varje dag
och läsas varje kväll
Och läsas hela natten lång hos Jenny
När jag är på Pocketshop kan jag inte bara köpa en bok. Jag måste köpa tre böcker. Jag köper alltid tre böcker, annars känns det fel. Ibland, om jag ska på semester eller så, köper jag fyra. Bekantas bekanta var jag tvungen att börja på redan på tunnelbanan.
söndag 6 januari 2008
Tegelsten från Indien

Julklappstjockisen har påbörjats! Shantaram innehåller 941 sidor om australiensaren Gregory David Roberts, som efter att ha rymt från ett av Australiens bäst bevakade fängelser tar sig till Indien och Bombay. Berättelsen handlar om hans liv i den undre världen där. Han öppnar bland annat en sjukvårdsmottagning i slummen, arbetar för maffian och finner kärleken. Allt är en sann historia. De första 35 sidorna lovar iallafall gott för resten av boken!
Jag har för övrigt utvecklat en teknik för att kunna läsa såna här tegelstenar i sängen. Man ligger på sidan och läser. Boken ligger också ner på sidan när man läser till vänster. För att läsa det högra bladet får boken luta på sig själv. På detta sätt slipper man skadas av nedfallande bok om man råkar somna till lite. Se den fina illustrationen!
lördag 5 januari 2008
Gästblogg - Slas 1928-06-02 ~ 2008-01-04

Så har Stig Claesson gått ur världen.
Nyheter om bortgångna celebriteter brukar oftast lämna mig ganska oberörd. Jag menar, man kände ju dem inte. De fanns inte i min värld på samma sätt som en vän, syster eller faster.
De skulle nästan lika gärna kunna fortsätta leva sina liv, långt där borta på sitt håll.
Men nu känns det som att min bästa vän gått bort. Det blev kallt i hjärtat. I magen.
Mitt finaste minne av Slas var en regnig period i mitt liv som utspelade sig i Malmö. Jag läste Efter oss syndafloden och ville sen inte läsa något annat på väldigt länge.
Jag bjöds med till 50-talets Europa, Paris när Paris var som mest. Paris som knappt kunde livnära författare, konstnärer och annat löst folk. Ett skruttigt hyresrum och knepiga relationer. Vi var på Bar Nesle, med en öl och ett coleinblått paket Gauloise. Alltid utan pengar!
Malmö var inte Paris. Men den där jävla kärleken var precis likadan. Jag älskade varje ord. Varje teckning. Nerplitade med den där tunna,tunna pennan.
När jag var barn hade jag inte vett att uppskatta Stigs barnprogram, det som gick på ettan, ni vet "När jaag var liiten...".
Vad fult karln ritade tänkte man då och längtade efter Disneydags.
Nu älskar jag hans klockrena, spretiga illustrationer. Teckningarna som på pricken fångar känslan av sådant man ser och hedrar.
Han lämnar efter sig en fantastisk hög av böcker. Runt 80 verk. Tänk vad många timmars läsning det är. Jag ska läsa om allihopa. Sen ska jag gå nerför Blekingegatan och in på Pelikan. Där ska jag dränka mina sorger över att en av världens bästa författare har lämnat mig. Skål, Slas!
Fast jag inte kände dig, kommer jag sakna dig.
Och jag kommer alltid ångra att jag inte fick iväg det där brevet.
Tack för alla fina böcker.
Text och illustration Jessica Kurki
torsdag 3 januari 2008
tisdag 1 januari 2008
Gott nytt år!

2008 är här och det känns fint. Jag har läst en massa bra böcker, måste skriva om dem. För övrigt var december en fullspäckad månad, därav det lågfrekventa bloggandet. Men nu är det slut på alla glöggmingel, julklappsjakter och champagnestinna fester. Januari bjuder på en mer sansad vardag, kan nog vara hälsosamt det med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)