Uppföljare

Ovan ses (första boken inom parentes): Asyl av Liza Marklund (Gömda), Familjegraven av Katarina Mazetti (Grabben i graven bredvid), Jenny av Jonas Gardell (En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré), Pojken som inte fanns av Dave Pelzer (Pojken som kallades Det), Lyckans land av Frank McCourt (Ängeln på sjunde trappsteget) samt Som stilla vatten av Jennifer Lauck (Blackbird).

Ni vet hur det är: man har precis läst ut världens bästa bok. Ibland har den ett öppet slut. Ganska ofta är den verklighetsbaserad. Man går vidare med sitt liv men funderar ibland på huvudpersonerna, hur det egentligen gick, vad som hände efter den sista meningen. Så får man veta att det finns en fortsättning. En del två. En uppföljare. Givetvis nosar man upp den så snart som möjligt, slukar den och känner sig ganska... tom och liksom missnöjd. Jaha liksom?

Varför blir man så ofta besviken på uppföljare? Varför blir man då inte nöjd när man fick veta vad som hände, hur det gick och hur huvudpersonerna gick vidare?

Ofta är världens bästa bok en riktig bestseller. Tjänar in massor med stålars, braksuccé, författaren syns överallt. Givetvis vill förlaget mjölka kassakon på mera pengar och fort få ut en uppföljare, som marknadsförs med stora bokstäver som FORTSÄTTNINGEN PÅ VÄRLDENS BÄSTA BOK! Eftersom det ska gå snabbt är storyn oftast tunnare, språket slarvigare, inspirationen inte lika flödande. Tänk, den första boken som kom kanske har filats på i tio år, och nu har författaren press på sig från förlag och fans att prestera något lika bra eller helst ännu bättre på kort tid. Alltså: hafsverk och pengastyre är två orsaker till besvikelse.

Ibland kommer det en uppföljare lång tid efter den första boken. Det kan ha gått tio år eller mer, och då får man plötsligt veta att de här frågorna som lämnades obesvarade och har gnagt i en under ett decennium nu, äntligen, ska besvaras! Det gäller att vara en jäkla bra författare för att kunna bemöta de högt uppbyggda förväntningarna. Läsarens fantasi kanske redan har gjort jobbet och man blir besviken då fortsättningen inte var lika fantastisk som man hade önskat. Och i de fall då boken är verklighetsbaserad så kanske verkligheten inte var så spännande längre, inte så mycket att beskriva och kanske egentligen inte räckte för en bok till (eller två, eller tre...).

Uppföljare är kluriga grejor. Men där det lyckas är det givetvis fenomenalt att få läsa världens bästa bok - en gång till.