Recension utlovades av Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz. Den har varit rejält omskriven under våren och startade en stor abortdebatt. Boken följer ett sätt att skriva som jag tycker mig märka blir vanligare och vanligare, en slags mix mellan sanning och fiktion där författaren är huvudpersonen. Men romanens Isobel är inte till hundra procent verklighetens Isobel. Detta grepp sågs även i till exempel Jonas Hassen Khemiris Montecore. Oftast vill författarna inte bena ut vad som är verkligheten och vad som är påhitt. Många tycker att detta är frusterande, men jag störs inte av det. Det viktiga är att litteraturen är bra och intressant, vad spelar det sedan för roll om något i boken egentligen hände en vän eller inspirerades av en tidningsartikel?
Hursomhelst, ramberättelsen är alldeles sann. De som följde Isobels blogg under graviditeten vet också allt det här. Isobel och hennes man väntar äntligen äntligen barn, men får under ett ultraljud i mitten av graviditeten veta att barnet saknar lungor. Barnet kommer att dö vid födseln. De tar beslutet att avbyta graviditeten. Om detta handlar boken, men mest om Isobel själv. Om henne ilska, sorg och destruktiva beteende. Hon träffar andra män, hon har förbjudna och fula tankar, hon behandlar sin man illa. Springer på krogen, jagar bekräftelse. Allt känns som ett uttryck för den sorg och skuld hon lever i, den barnlöshet hon försöker bekämpa.
Det känns väldigt äkta och nära. Man blir nästan generad när hon är så självutlämnande. Jag tycker ju att det är fantastiskt modigt. Och det är väl just för att hon är så ärlig som det blir så bra. Otroligt sorgligt och fängslande. Jag tycker om hennes språk också. Kortfattat och rakt på men ändå vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar